För Coco: kärleken förkroppsligad som hund
Av Fernando Santos
Läs på: English Português
Förlåt att jag inte har skrivit så ofta som jag känner att jag borde. Ärligt talat vet jag inte hur många som läser den här bloggen, eller om det här inlägget någonsin kommer att läsas. Men jag tror på universum, och jag tror att ord har kraft.
Det lärde jag mig som liten när jag försökte fuska i skolan. Min idé var att skriva lappar som jag kunde titta på under proven, men det slutade med att jag lärde mig allt bara genom att skriva ner det. Just nu försöker jag göra samma sak.
Genom att skriva vill jag nå universums yttersta gränser. Jag vill skriva om tacksamhet, kärlek och hjärtesorg. Jag hoppas att människor i framtiden, så länge internet finns, kan läsa det här och lära känna en kraft, en varelse, kärleken förkroppsligad som en hund: min lilla Coco.
Min partner Paul och jag började skriva det här inlägget när Coco först fick beskedet om en hjärntumör, strax före sin sjuårsdag. Då brast våra hjärtan i tusen bitar, men vi ville dela hennes historia och hennes bilder med världen så att hon aldrig blir bortglömd.
Vi avslutar det nu, efter att ha behövt säga farväl.
Vår lilla flock
Vi har tre franska bulldoggar.
Vi tog hem Coco för att hålla vår första pojke, Rocco, sällskap. Hon var ett år yngre än han, och de blev oskiljaktiga nästan direkt. De hjälpte oss båda genom nedstängningen, och till slut flyttade vi från London till Worthing så att de kunde få ett riktigt hem med trädgård tillsammans.
När Coco var fyra år lät vi henne och Rocco para sig. Hon bar åtta valpar i sin lilla mage. Tyvärr var det för många för henne. Hon födde naturligt, men bara en valp överlevde. Vi döpte henne till Halo.
Rocco, Coco och Halo blev en tät liten flock. Varje kväll lekte Coco dragkamp med sin dotter. Hon vaktade oss med total hängivenhet. Coco var ögonstenen för oss båda, men hon hade ett ännu starkare band till Paul—han brukade skämta om att jag var hennes pappa, men han var hennes mamma. Varje gång Paul ropade “Kom till mamma” kom hon springande, oavsett var hon var eller vad hon höll på med.
Coco, Rocco och Halo följde till och med oss fram till altaret på vår bröllopsdag. Coco bar en fin liten klänning för tillfället. Hon hade några speciella kläder genom åren, bland annat en liten tomtedräkt till jul.
Hon älskade att ligga på rygg med huvudet vilande mot Pauls bröst medan han pussade henne och kliade henne på magen—jag var ofta med också, och om jag inte var det gav hon mig en förfärlig blick eller tittade bara på mig och viftade med tassen. Så fort vi slutade skakade hon en liten tass i luften och krävde mer. Hennes favoritgodis var kyckling och fisk direkt från grillen. Hon älskade att sola i morgonsolen, och hon älskade att skrämma slag på brevbäraren. Hennes allra största synd var att riva sönder posten.
Hon var så nära oss att hon hoppade upp i mitt knä medan jag jobbade, så jag ordnade en hundsäng bredvid tangentbordet—sedan kom en trappa, så att alla tre fransoser kunde jobba bredvid mig. Coco behövde just den bästa platsen, och under viktiga möten, utanför bild, hade jag ofta svårt att koncentrera mig eftersom hon rörde tassarna och bad om uppmärksamhet och magkli.
Coco var otroligt lojal. Hon brydde sig aldrig särskilt mycket om att utforska; hon ville mycket hellre stanna hemma, tätt intill oss.
I sängen sov hon precis vid våra huvuden. Det var hennes plats.
Dagen då allt förändrades
Den 17 juli började som en solig fredag. Det hade varit en varm sommar i Storbritannien, men den dagen var svalare, runt 20 grader. Eftersom Coco var en fransk bulldogg—en ras känd för andningsproblem och svårt att reglera kroppstemperaturen—var vi alltid väldigt försiktiga med att ta ut henne när det var varmt. Innan någon dömer oss: vi bor i ett stort hus med en stor trädgård, och alla våra hundar kan gå ut när de vill genom en hundlucka.
Senare på eftermiddagen, när det var svalare, tog vi med henne till den lokala puben. Hon var på strålande humör och så glad på promenaden hem. Sedan, utan förvarning, föll hon ihop och började krampa på trottoaren.
På ett ögonblick vändes min partner Pauls och mitt liv upp och ner.
Vi skyndade direkt till veterinären med henne. Den första tanken var att hon hade drabbats av värmeslag, men vi tyckte att det verkade osannolikt eftersom det inte hade varit särskilt varmt. Under helgen verkade hon mest vara sig själv, men vi märkte att hon började tappa lite rörlighet i de högra benen.
På söndagskvällen, under VM-finalen, fick hon kramper igen. Halo, hennes dotter, har epilepsi, så vi gav Coco akut krampmedicin och tog henne tillbaka till kliniken. Det blev början på en lång pärs av blodprover, besök och oro. Jag ställde till och med i ordning ett litet skrivbord i vardagsrummet så att jag kunde jobba precis bredvid henne, eftersom det var där hon kände sig tryggast och bekvämast.
Coco betedde sig fortfarande som vanligt, men hennes rörelseproblem blev värre. En natt märkte jag att hon inte rörde sig som hon skulle och såg livrädd ut bara av att försöka resa sig. Medan vi väntade på en remiss till magnetröntgen skyndade vi tillbaka till veterinären med henne och hamnade på ett akutbesök på Cambridge University Veterinary School Hospital.
Det var där vi fick det förkrossande beskedet. Coco hade en aggressiv hjärntumör som kallas gliom.
Neurologerna sa att ingenting kunde bota henne. Även med avancerade alternativ som strålbehandling eller cellgifter skulle den bästa prognosen bara ge några veckor, kanske ett par månader.
Vi kämpade för Coco
Från det ögonblicket gjorde vi allt vi kunde för att ge Coco det bästa möjliga livet. Vi läste på om varje medicinsk behandling som fanns och bestämde oss för att prova cellgifter så snart remisserna till veterinärerna var klara.
Trots allt var hon precis samma hund, fast tumören tog upp ungefär 20 procent av hennes hjärna. Hon var på strålande humör. Hon morrade fortfarande åt sin dotter, vaktade sina favoritplatser, älskade oss intensivt och var lika hängiven vår familj.
Cocos födelsedag närmade sig, den 15 augusti. Eftersom vi visste att prognosen var kort ordnade vi ett tidigt födelsedagskalas för henne den 1 augusti. Vänner och familj kom från alla håll för att träffa henne, och hon var fantastisk. Om du hade sett henne den dagen hade du aldrig gissat att hon levde med något så allvarligt.
Helgen var ljus och solig. Under ett kort, hoppfullt ögonblick trodde vi verkligen att den antiinflammatoriska behandlingen fungerade och att hon trotsade oddsen.
Att ta farväl
I måndags var ännu en bra dag. Coco visade verkliga, tröstande tecken på förbättring. Men den kvällen, precis vid läggdags, började hon få kramper igen.
Även efter att vi gett henne två hela doser av hennes akutmedicin slutade kramperna inte. Vi kunde se hur hårt hennes hjärna påverkades. Hon såg vilsen och förvirrad ut och snurrade oavbrutet åt vänster.
Vi skyndade till akutveterinären vid midnatt. Efter en noggrann undersökning förklarade veterinären varsamt att tumören nu permanent påverkade hennes livskvalitet och grundläggande hjärnfunktioner. Vi fattade det hjärtskärande beslutet att låta henne somna in, för att skydda henne från lidande och ständiga kramper.
Vi sa vårt sista farväl till vår lilla flicka.
Nu vilar hon i frid längst bak i vår trädgård, precis bredvid valparna hon förlorade för flera år sedan, då Halo var den enda som överlevde.
Vem Coco verkligen var
Jag vill inte att någon ska minnas Coco bara för att hon lämnade oss strax före sin sjunde födelsedag. Det var en blinkning i slutet av ett liv fullt av glädje och äventyr. Hon älskade att vara med oss. Hennes ögon var så uttrycksfulla, så klara—hon gjorde så många miner. Hon hatade att gå på stenstränder, och hon vägrade använda hundluckan, så vi fick öppna dörrarna för drottning Coco när hon inte kände för att använda den. Hon kissade aldrig där det inte fanns gräs. Hennes favoritleksak var en vit ring som hon bet och bet i, och sedan en liten grön ring också. Vi hittade den vita ringen av en slump, och hon älskade den så mycket att vi köpte två till ifall den någon gång skulle försvinna.
Jag vill att alla som läser det här ska få veta om kärlek utan gränser—hon bad om den och gav den till oss, och vi gav den gärna tillbaka.
Coco var en speciell sorts varelse. Hon var en ande, en själ, en väsen och en energi som kom in i våra liv för att välsigna oss med sju oförglömliga år. Hon var starkt beskyddande, hängiven och kärleksfull. Utan att någonsin säga ett ord lärde hon oss vad kärlek utan gränser verkligen betyder.
Hon förändrade hela vår värld till det bättre. Hela vårt hus, och våra två andra franska bulldoggar, kretsade helt kring henne. Vi kallade henne drottning Coco. Men för mig var hon alltid min Titinininha—ett portugisiskt smeknamn från mitt modersmål, som hon fick för att hon var så pytteliten när hon var ung.
Vi var så välsignade och privilegierade som fick dela livet med henne. Hon var alltid först att hälsa på oss på morgonen, väntade alltid vid dörren när Paul eller jag gick ut, och var alltid först att hoppa upp med full iver i allt hon gjorde. Hon hade oss helt runt sina små tassar. Det stående skämtet hemma hos oss var att det var Cocos hem, och att hon vänligt nog lät oss bo i det.
Hon var mammas och pappas flicka.
Vi hade till och med en favorithistoria om henne. Vi sa att Coco under trappan, inne i sitt lilla hus, hade ett hemligt kontrollrum där hon styrde världen. Så fort något hände som höll Paul och mig hemma—en bil som gick sönder, en strejk eller dåligt väder—tittade vi på varandra och sa: “Coco styr händelserna igen.” Vi skämtade om att hon skapade fel i världen bara för att vi skulle stanna hemma med henne.
Det var en kärleksfull historia vi berättade för oss själva, men en del av mig undrar fortfarande om den var sann.
Kärlekens biverkning
Det sägs att hundars enda brist är att deras liv är kortare än våra. Coco fanns här i sju år av våra liv, men det är en enorm tröst att veta att vi fanns där under hela hennes. Från dagen vi träffade henne på Paddington Station till hennes allra sista andetag visste hon att hon var älskad mer än ord kan säga. Allra sist viskade vi till henne hur mycket hon var älskad, och alltid skulle vara.
Jag svär att jag fortfarande kan känna hennes energi och närvaro i hela vårt hus. Livet har förlorat lite av sin magi.
Det sägs att sorg och hjärtesorg helt enkelt är biverkningar av att älska djupt. Smärtan vi bär nu speglar den enorma kärlek vi delade med henne. Ibland känns det svårt att andas. Jag vet att sår läker med tiden, men läkta sår är fortfarande ärr. Vi förlorade en grundpelare i vårt familjeliv, och ingenting kommer att bli sig likt utan henne.
Men samtidigt är jag så djupt lycklig och tacksam för gåvan av hennes liv. Vilken ära det var att du valde oss, Coco.
Min Tetena, jag hoppas att vi möts igen och igen i varje liv. Jag brukade skämta om att Paul och jag var hundarna i våra tidigare liv och att du var vår mänskliga vårdnadshavare. Det vore så vackert att en dag få välkomna dig tillbaka som vår mänskliga dotter.
Tack från djupet av våra hjärtan och själar. Jag vet att vi en dag möts igen där fysiska begränsningar inte längre finns, och att vi kan leka tillsammans som en enda energi. Du finns för alltid i våra hjärtan, och jag lovar att minnas dig varenda dag resten av våra liv. Jag vet att vi en dag återförenas, att vi ger dig magkli och att vi aldrig mer skiljs åt. Jag vet också att du fortfarande är här med oss, mer eller mindre, och att du kommer att vara med oss för alltid.
Mina stickade skapelser till Coco
Här är några av de speciella stickade skapelser jag gjorde till Coco. Jag fick aldrig göra en riktig Gigante Knit till henne på grund av storleken, men jag lärde mig så mycket om hantverket genom att göra de här små plaggen till henne.
Till kärleksfullt minne
Om Cocos historia berörde ditt hjärta skulle jag bli djupt tacksam om du ville överväga att ge en liten gåva till Wadars, vår lokala djurräddningsorganisation här i Worthing.
Tack så mycket för att du läste. Om du har förlorat ett husdjur eller sörjer just nu får du gärna höra av dig direkt till mig på fernando@giganteknits.com.
Om du kan skänka min lilla flicka en stilla tanke när du läser det här, be då att hennes energi stannar nära hennes Mamma och Dadda.
Gud välsigne er alla.
Och Gud välsigne vår lilla drottning Coco för evigt och alltid ❤️
Mamma och Dadda älskade dig så,
Mer än ord någonsin kan nå.
Husets drottning från första stund,
För alltid i vårt hjärtas grund.
I varje liv, det vet vi två,
Vi hittar alltid tillbaka till dig ändå.
Coco — hennes liv: filmen
Tre timmar och sex minuter — varje fotografi och varje video vi har av henne, i ordning, från kvällen hon kom hem till hennes sista bildruta, och sist en tillägnan. Den finns här nu för alla som älskade henne. Använd kapitlen för att hoppa direkt till ett ögonblick.
Läs vidare
The Sovereign: koftan jag gjorde under mitt tuffaste år, nu gratis
Den första koftan jag någonsin gjorde, stickad genom ett år av sjukhusvistelser och tre operationer — och plagget som startade Gigante Knits.
Läs den härnäst →
