Från katastrof till oväntad vinst: merino-silkessagan
Av Fernando Santos
Jag tänkte sticka en födelsedagskofta i en helt ny blandning. Det jag fick var en fantastisk fiber, ett hus fullt av ludd och en liten väska. Det här är den ärliga versionen.
Planen
Då och då testar jag en ny fiber. Dels för att se om den förtjänar en plats i butiken i en framtida kollektion, dels för att jag rekommenderar blandningar som du kan köpa, och jag rekommenderar bara det jag själv har hållit i. Den här gången hade jag den perfekta ursäkten: min svärmors födelsedag, i slutet av september. Planen var en fin kofta i en ny blandning av grått och vitt merino-silke. Silver, mjuk, med en glans som min vardagliga Corriedale inte har. Om den skötte sig skulle den bli ett bra test för en framtida vintersläpp.
Det som kom ur kartongen
Första anblicken var verkligen spännande. Fibrerna var underbara: livfulla, silvriga, med den mjuka glans som bara silke ger. Jag bredde ut topsen på ateljégolvet och beundrade den en stund innan jag ens rörde en sticka.
Där det föll isär
Problemen började i samma stund som jag började förbereda den på Gigante-sättet, dela och karda topsen till den struktur som grovstickning behöver. Den gick av. Fibrerna höll nästan inte ihop alls. Och jag erkänner att jag begick ett annat brott här: så fina fibrer var aldrig menade att delas och separeras. En blandning som den här är gjord för spinning och tovning, och den skulle bli vacker i finare stick- och virkprojekt. Men grovstickat kräver just det enda den inte klarar: att hålla ihop som en tjock, lugn tråd. I stället går den upp när du hanterar den. Trådar lyfter, skiljs åt och flyger iväg åt alla håll.
Fantastisk att titta på. En mardröm att sticka.
Inom en timme var mitt hus täckt av ludd. Bordet, stolarna, mina kläder, själva luften. Allt. Jag kallade det vad det var: en total katastrof, och jag lade idén på hyllan.
Tillbaka till leverantören (nästan allt)
De oöppnade påsarna gick direkt tillbaka till leverantören. Men ett kilo var redan öppnat, och då var det mitt. I stället för att slänga det försökte jag en räddning: jag sänkte ner allt i vatten och lät det torka, samma idé som när man blockar ett färdigt plagg. Torkningen tog en evighet; som tur var hade Storbritannien en av sina värmeböljor, så jag behövde inte vänta alltför länge. Och det fungerade till hälften. Fibrerna lugnade sig och blev hanterbara; fortfarande luddiga, fortfarande fällande, men går att arbeta med om du har tålamod och inte har något emot att dammsuga efteråt.
Väskan som överlevde
Så det räddade kilot blev en väska. En grovstickad minivärska i den silvergrå tonen, tätt stickad så att fibrerna stöttar varandra. Jag tänker inte låtsas att den är perfekt. Du får inte de superskarpa maskorna som merino ger. Den är rörig, luddig, silvrig. Och det kan vara precis den looken som lockar vissa.
Eftersom den här fibern är fin och tät lyckades jag lösa många av de konstruktionsproblem som grovstickat innebär, särskilt när det gäller att bära vikt. Missförstå mig inte, våra väskor är fina. De är definitivt inte till för tunga saker. Och det är inte den nya väskan heller: du kan inte handla veckans mat med den (hallå, det är ingen shoppingkasse), men du kan bekvämt bära en liten laptop och några personliga saker.
Så jag tog fram ett nytt axelband: en i-cord som bär vikten genom väskans framsida, inte sidorna. Och det var en fin upptäckt.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med prototypen. Jag kanske ger den till vänner. Men jag är väldigt nöjd med det här misstaget.
Citron, lemonad, caipirinha
Man säger att man alltid kan göra lemonad av citroner. Jag skulle säga att den här blev en caipirinha.
Idén om en kofta i merino-silke är parkerad, inte död. Om jag någon gång hittar en version av den här blandningen med mer grepp försöker jag igen till vintern. Under tiden stickas födelsedagskoftan i ull som sköter sig (det finns en hel historia om hur vår vanliga ull förbereds, och den sköter sig just tack vare den halvtimmen av förberedelse). Och jag behåller väskan.
Det gömmer sig också en andra lärdom i räddningen: hur konstigt och annorlunda ditt projekt än ser ut på vägen, förvandlar blockning fibrerna, och hela looken på din kofta. Men det är ett ämne för nästa inlägg.
Fortsättning följer…
Vill du ha ull som sköter sig?
Varje fiber i butiken är en som jag faktiskt har stickat med, förberedd för hand vid just det här bordet:
Läs vidare
Att dela ospunnen ull för grovstickat: det bra, det dåliga och luddet
Den halvtimme av handförberedelse som får vår vanliga ull att sköta sig på det sätt som den här blandningen inte ville.
Läs den härnäst →
