Kära Gigante: Gör inte Hope Macaulay redan det här?
Av Fernando Santos
“Kära Gigante, en ärlig fråga: gör inte Hope Macaulay redan det du gör? Dina koftor ser så lika hennes ut, och hon är ganska fantastisk. Var passar du in?”
Vilket meddelande. Det här kom via formuläret Fråga Gigante, men jag har fått varianter av samma fråga på mässor, i DM och en gång, minnesvärt nog, av min egen mamma. Så låt mig svara ordentligt, för det ärliga svaret börjar med att jag håller med helt.
Först: ja, nischen har en drottning
Hope Macaulay är fantastisk. Hon byggde ett helt modehus för stickat i Nordirland när hon var i tjugoårsåldern. Hennes plagg handstickas av ett team lokala stickare som hon anställer och lyfter fram, så varje kofta hon säljer ger människor deras försörjning. Hon tog djärva, överdimensionerade stickplagg från att vara en kuriositet på hantverksmässor till modetidningarnas sidor, och hon gjorde det på sina egna villkor. Och koftorna själva? Hisnande. Det finns inget sätt för mig att påstå något annat, för jag har ögon.
Så hur har vi en chans? Vi står inte på samma plats
Titta noga på vad var och en av oss faktiskt säljer. När du köper ett plagg från Hope Macaulay köper du färdig konst att bära: designad av henne, gjord av skickliga händer och klar att ta på när den kommer. Det är hennes verk, och just där ligger värdet. (Och ja, innan en skarpögd läsare hör av sig: hon säljer några mönster också. Men koftmönster som våra, graderade i alla storlekar, med kit, handberedd ull och videostöd för den som aldrig stickat förut? Det är inte hennes affär. Det är hela vår.)
När du kommer till Gigante köper du något hon aldrig har sålt: skapandet. Ett mönster där varje varv står utskrivet. Ett kit med ullen handberedd och vägd för din storlek. En video vid din sida den första vingliga kvällen. Sedan många timmar av ditt eget arbete, och den stilla rätten att svara “var har du fått tag på den?” med “Jag har gjort den själv.”
Hope säljer drömmen. Jag säljer vägen dit.
Ingen som väljer mellan oss har egentligen valt mellan oss. Om du drömmer om att äga en Macaulay, köp den. Du kommer att älska den, och du stöttar något riktigt bra. Men om det kliade i händerna när du såg en, om du tänkte undrar om jag skulle kunna göra något liknande, då var det aldrig hennes produkt du längtade efter. Det var vår.
“Men det ser ju så likt ut”
Det gör det, på samma sätt som allt surdegsbröd ser ut som surdegsbröd. Jättemaskor och glada färger är grovstickningens gemensamma språk, och ingen äger ett språk. Det som går att äga är själva designerna, och där ska jag vara tydlig: våra designer är våra egna, ritade maska för maska i vår egen studio, och vi jobbar hårt för att inte kopiera någon, allra minst henne. Om det räknas som att härma att man älskar samma ull i samma härliga storlek, då är alla stickare som någonsin lagt upp något stort skyldiga tillsammans, och vilket härligt brott det vore.
Var kommer våra designer ifrån, då? Innan jag började med stickat arbetade jag i många år som grafisk formgivare, och det visar sig att den erfarenheten följer med: proportioner, färgbalans, komposition och allt annat smått och gott som avgör om något djärvt ser genomtänkt ut eller bara skrikigt. När jag ritar en kofta med färgblock använder jag samma blick som jag en gång använde på layouter och varumärken. Våra paletter och paneler kommer från det hantverket, inte från någon annans lookbook.
Och här är hemligheten med att nischen är “upptagen”
Min dröm var aldrig att ta en bit av en nisch. Min dröm är att grovstickat ska sluta vara en nisch över huvud taget. Jag tror verkligen att vem som helst har förmågan att göra något vackert med sina egna händer. Hela mitt jobb är att göra det möjligt: ge dig ullen, mönstret och självförtroendet, och sedan kliva åt sidan.
Och när man stickar själv är det här hantverket ingen tävling där vinnaren tar allt. Tvärtom: varje person som Hope får att falla för överdimensionerade stickplagg leder till tio till som undrar om de kunde sticka ett själva. Hon vattnar själva trädgården som vi planterar i. När hennes plagg dyker upp i ditt flöde och hjärtat hoppar till öppnas en av två dörrar, och bara den ena är hennes. Vi står helt enkelt vid den andra och håller i stickorna.
Så nej, jag ligger inte vaken av oro för att konkurrera med Hope Macaulay. Jag ligger vaken och hoppas att jag en dag, om Gigante blir ens en procent av det hon har byggt, får känna en bråkdel av den stolthet hon måste känna över allt hon har gett det här hantverket. Tills dess: hon gör sina, du gör din, och världen får fler enorma koftor. Alla vinner.
PS. Hope, om du någonsin läser det här: se hela sidan som ett beundrarbrev. Jag älskar det du har byggt, och om du någon gång har lust att samarbeta kring något enormt är mina stickor och mina händer redo.
Läs vidare
Det första beslutet som avgör en grovstickad kofta du designar själv
De få beslut som verkligen spelar roll: färg, passform och var du ska börja.
Läs härnäst →
