The Gigante Jumper: det goda, det dåliga och det fula
Av Fernando Santos
Jag har gett en Gigante till alla mina nära vänner. Alla har en utom jag. Jag hade precis gjort mig en laptopväska, det blev kallare, och jag bestämde mig för att jag ville ha en tröja i stället för en kofta. Det som kom ut i andra änden är den som främlingar nu stoppar mig på gatan för. Det de inte ser är fyra omstarter, en ärm som inte fungerade, två halsar jag repade upp, en färg min partner pratade mig ur, och stygnen jag svor att jag aldrig skulle göra. Här är hela historien, med bilderna jag tog på vägen.
Det goda
Jag började inte med en skiss. Jag älskar helt enkelt våra merinoblandningar, så den skulle alltid komma från den familjen. Pastel Rainbow har mint, smör, persika, himmelsblått och citron i en och samma tråd. Planen, om man kan kalla den så, gick inte längre än så här: ett band över bröstet, muddarna och halsen i en enda färg, och den färgen hämtad inifrån blandningen. Jag provade flera.
Jag är grafisk formgivare. Färg är det jag är bäst på i jobbet, och jag har alltid tyckt att lavendel var min färg. Min partner tyckte att den var för feminin. Så jag nöjde mig, motvilligt, med mörkt skogsgrönt, och fortsatte.
Det onda
Jag stickade fram- och bakstycket i den vanliga Gigante-ullen, den ospunna ulltops som varje kofta är gjord av, med bandet i skogsgrönt. Ingen hals än, inga ärmar. Och det var fel. Inte stickningen: ullen. En tröja behöver fall och rörelse, och den här stod upp av sig själv. En rustning. Tjockleken som gör en kofta är helt enkelt för mycket för ett plagg som ska hänga på kroppen och röra sig med den.
Jag repade upp den. Jag stickade den igen. Jag repade upp den också. Fyra gånger, och någonstans där ägnade jag mig åt hårklyverier, och ullklyverier, och då klickade det. Inom design har vi en regel över alla andra: formen följer funktionen. Formen passade inte en tröjas funktion, så formen fick ändras. Den ospunna ulltops som kommer från spinneriet är ungefär en tum tjock och går inte att arbeta med förrän den är tämjd, och att tämja den är första jobbet med varje knippe vi säljer (det finns ett helt inlägg om det). Så varför inte dela den en gång till? Fortfarande underbar, fortfarande Gigante, med mindre maskor som passar en tröja. Jag provade, och Gigante Junior föddes.
Gigante Junior på stickorna, lindad till ett nystan och stickad till kroppen. Att dela är pilligt. Spinneriets tvinning gör att de två halvorna lindar sig om varandra, och delad ulltops går av om du har bråttom, så varje nystan delas för hand och lindas långsamt. Det är ett pill. Tröjan är värd det. Och när kroppen var stickad igen hade det gröna också försvunnit och lavendeln var tillbaka ur lådan. I samma stund som jag såg bandet på kroppen visste jag att den första instinkten hade varit rätt.
Den delade ullen gav mig något jag inte hade väntat mig: frihet. Koftorna stickar jag med fingrarna. Gigante Junior satte mig tillbaka på stickor, och jag blev vän igen med tekniker jag inte hade rört på länge. Ökningar från räta och från aviga. Resår en rät, en avig till kanterna. Och saker som egentligen inte hör till grovstickat alls, som madrassöm till sidosömmarna, vilket den stora ullen helt enkelt inte klarar.
När kroppen väl var rätt blev ärmarna fel. Jag plockade upp maskor runt ärmhålet och stickade nedåt runt, och den första versionen var för smal. Grovt och smalt går inte ihop. Den andra var inte heller rätt. Tredje gången gav jag ärmen den vidd den behövde, lät den pösa, och samlade den i en lång slät mudd i Lavender. Det är ärmen i mönstret.
Det fula
Halsen. Jag gjorde den i Lavender först, en resårkant med Eggshell-stygnen runt. Den såg tjock ut och den såg fel ut. Jag repade upp den och försökte igen, resår i Lavender på den färdiga kroppen. Fortfarande fel. En hel hals i Lavender drar blicken uppåt och bort från bandet, som är hela poängen med tröjan.
Hals ett, hals två, och den som fick stanna. Lösningen var att sticka halsens resår i blandningen och byta till Lavender bara för avmaskningen, så att du får en enda tunn färglinje där den möter huden och inget mer.
Sedan kom stunden när tröjan var färdig och jag inte tyckte om den. Kroppen klar, ärmarna på, halsen rätt, och den såg platt ut. Ofärdig. Jag lade den på bordet och stirrade på den en stund.
Jag hade aldrig planerat förstygnen. Jag hade faktiskt bestämt mig emot dem. Frågan jag får oftare än någon annan, under varje inlägg och i varje meddelande, är varför jag inte visar stygnen så som varje stor grovstickad tröja gör, och jag visste varför jag inte gjorde det: en designer har gjort det stygnet till sitt signum, och jag ville inte kopiera någons arbete. Sedan tänkte jag på sneakers. Adidas, Nike, varje sportmärke på jorden använder samma språk, ränderna, swooshen, sulan, och ingen kallar det att kopiera. Du kan inspireras av ett språk utan att kopiera någons arbete. Så jag tog en stor trubbig nål och en längd Eggshell.
Den behövde det krämvita. Tröjan blev tröjan först den sista eftermiddagen.
Längs bandets över- och underkant. En ring runt varje mudd. En spiral runt kanten som följer de aviga varven. Det tog en eftermiddag, och det förändrade allt.
Stygnen som ramar in bandet och ringar in muddarna, stygnen på nära håll, och spiralen runt kanten bakifrån.
Tröjan
Den tog 25 till 30 timmar på stickorna, och det var medan jag listade ut hur. Den väger ungefär två och ett halvt kilo. Bandet finns bara på framsidan, så baksidan är helt i blandningen. Och folk stoppar mig för den. Inte vänner som är snälla: främlingar, på gatan, som frågar var den kommer ifrån.
Så jag skrev ner det. Tre storlekar, S till L, varje maska i diagram, och ullen redan delad och upplindad, för jag tänker inte be dig göra det pilliga momentet. Mönstret följer med i kitet, tillsammans med Gigante Junior, och om du hellre hoppar över stickorna stickar jag din här i Worthing. Lavender var min färg hela tiden.
En reservation, och jag menar den. En Gigante-tröja är betydligt pilligare och svårare än en Gigante-kofta. Jag säger inte att koftorna är lätta, men maskorna här är mindre till att börja med, du stickar på stickor i stället för med fingrarna, och det är mycket mer teknik i den: upplockade ärmar, ökningar, resår, madrasstygn, förstygnen. Har du stickat en kofta med oss kommer bålen att kännas bekant, och resten står i mönstret, steg för steg. Har du inte det, börja med en kofta.
Och jag är inte klar med Gigante Junior. Jag är så nöjd med den att jag jobbar på en serie mössor i den. Mönstret finns, och jag testar det i blandningar och i enfärgat. Håll utkik.
Läs vidare
Att dela ospunnen ull för grovstickat: det bra, det dåliga och luddet
Den halvtimme av handarbete som ligger bakom varje nystan av vår ull. Gigante Junior börjar här.
Läs den härnäst →
