Sex nya stickpaket för grovstickade koftor till hösten och vintern
Av Fernando Santos
Sex nya kit för grovstickade koftor, alldeles nya: the Parade, the Dual, the Film Roll, the Retro Pop, the Retro Neon och the Technicolor. Vart och ett började med något jag minns från min barndom på åttiotalet: en filmrulle, en skokartong med foton, ett paket tuschpennor. Här är vad vart och ett är, varför det betyder så mycket för mig och hur det är att sticka.
Ett åttiotalsbarn
Jag växte upp på åttiotalet, och färg fungerade annorlunda då. En filmrulle rymde tjugofyra bilder och man väntade en vecka för att få veta om någon hade blivit bra. De bra hamnade i ett album med klisterhörn, och de allra bästa i en ram vid fönstret, där solen sakta gjorde alla persikofärgade. Man fick de färger man fick, och man levde med dem.
Det andra jag minns är att rita. Varje barn jag kände ritade samma regnbåge: en båge i tuschpenna, varje färg i paketet, så hårt tryckt att papperet blev blankt. Ingen lärde oss det. Det var bara vad man gjorde med ett nytt paket pennor.
Min kärlek till färg, former och design började också då. Jag var ett av åtta syskon, fast i mitten, i ett hem som var högljutt och fullt av folk, och former och färger gav mig struktur. Jag satt och kopierade logotyperna från Globos såpoperor på tv:n, om och om igen, tills de blev rätt. Det var där designern började.
Varenda maska i de här sex designades i Gigante Studio, verktyget jag byggde så att vem som helst kan måla en kofta på samma sätt som jag målade dessa: en ruta i taget, på ett rutnät, i de färger du väljer. Jag återvände hela tiden till min barndom medan jag målade dem. Inte den prydliga, oändliga färgen en telefon ger dig, utan den sorten som har lite väder i sig. En bild som legat kvar i ett fönster. En fåll som nötts mjuk.
Sex koftor, var och en en liten bit av mitt åttiotal, stickad stor.
En lustig sak. Veckan de här släpptes trendade åttiotalet plötsligt på Instagram. Jag hade ingen aning. Jag har arbetat med de här sex i flera veckor, med huvudet nere i studion, och fick veta det först när jag tittade upp.
Om du aldrig har stickat en kofta är tre av de sex gjorda precis för det.
The Film Roll
Vad den är. Sicksack i persika, solnedgång och rubin på äggskal, som går ner till en spets mitt bak och möts igen i ett andra V framtill. Sicksacken flyttar en maska varje varv, så den är ett steg upp från en enkel kofta, och värd det.
Varför den betyder så mycket. Det här är färgerna på fotografierna jag växte upp med. Kodakfilm, kopior inklistrade i Kodaks fotoalbum, albumet som låg på en bänkskiva i Formica i köket. Vi hade aldrig en Polaroidkamera, jag kände bara till dem från filmerna: det finns en scen i Desperately Seeking Susan där Madonna tar en bild av sig själv med en, en selfie långt innan ordet fanns, och det är den Polaroiden jag minns. Inte färgerna dagen faktiskt hade, utan vad trettio år gjorde med dem: det röda blev rubin, huden blev persika, det vita blev äggskal. När jag ser den här koftan ser jag min familjs foton, och den version av åttiotalet som bara finns i dem. Ta en titt på kitet Film Roll.
The Retro Pop
Vad den är. Solgul överallt, med en kraftig kant längs nederkanten och rakt upp längs framstyckena och mitt bak. Färglinjerna går rakt uppåt och ärmränderna går rakt över, så du vet alltid vilken maska som byter härnäst. Ett perfekt första projekt.
Varför den betyder så mycket. Det här är köket i ett av mina barndomshem, med sitt blå och gula kakel. Det var där mina systrar och kusiner skvallrade medan de bakade en kaka en lördagseftermiddag, och dit fick inga pojkar komma. Det påminner mig om en tid då min enda oro var att ta mig till skolan och att kämpa mig igenom mattelektionen tidigt en måndagsmorgon. Ta en titt på Retro Pop-kitet.
The Retro Neon
Vad den är. The Retro Pop när mörkret faller. Djupt vinröd överallt, en klar linje längs nederkanten och rakt upp på båda sidor, ett mjukt band vid sömmarna och krämvitt i varje kant. Precis som i Retro Pop går linjerna rakt, så den är också ett perfekt första projekt.
Varför den betyder så mycket. Julen. Desserterna mamma brukade göra, frukten vi bara såg den tiden på året i Brasilien, plommon och körsbär i de där djupt vinröda färgerna, och massor av sangria. Det var sangriafrukten som gjorde mig full för första gången, långt innan jag fick ta ett glas. Ta en titt på Retro Neon-kitet.
The Technicolor
Vad den är. Fyra enfärgade block, i en kofta. Varje del består av ett eller två av dem: rosa vid båda nederkanterna, lila och orange upp längs ena framstycket, lime upp längs det andra och över ryggen, en limegrön ärm med rosa mudd och en ärm helt i orange. Det finns inga färgbyten mitt på ett varv någonstans, bara en handfull byten på hela varv, vilket gör den till den enklaste av de sex att sticka och den mest högljudda att bära.
Varför den betyder så mycket. Två saker. De gamla Technicolor-filmerna som gick varje eftermiddag efter skolan, där himlen var blåare än någon himmel och ingen höjde på ögonbrynen åt fyra färger på en gång. Och färgstaplarna. Jag har aldrig sovit bra, uppe sent eller uppe i ottan, och när jag var sju tog mamma mig till en sömnläkare på grund av det. Tv:n var mitt sällskap, och när sändningarna tog slut för natten kom färgstaplarna: enfärgade block, sida vid sida, som lyste i ett mörkt rum. Den här koftan är de där staplarna, och varje eftermiddagsfilm, i ett. Ta en titt på Technicolor-kitet.
The Parade
Vad den är. Citrus, hallon, solnedgång och lavendel reser sig från nederkanten, över axeln och ut på ärmen, med äggskal vid nederkanten, muddarna och framkanterna. Fem nyanser och kurvor som klättrar en maska i taget gör den här till koftan för stickare som älskar en utmaning.
Varför den betyder så mycket. Det här är regnbågen som varje åttiotalsbarn ritade, hårt nedtryckt med varenda tuschpenna i paketet. Det är också Rainbow Brite och My Little Pony, som pojkar inte fick titta på, om man inte lekte med sin lillasyster, vilket gav mig frikort. Laura, tack. Och det är Xuxa, den största barn-tv-stjärna Brasilien någonsin haft, som sjöng en sång om en regnbåge där varje färg stod för någon annan. Det var punkrock på den tiden. I dag sjungs samma sång som en hbtq+-hymn i Brasilien. Jag designade inte den här så mycket som jag mindes den. Ta en titt på Parade-kitet.
The Dual
Vad den är. Candy Floss-rosa på ena sidan, Catkin-gult på den andra, och en trappa av jättemaskor där de två möts. Bara två färger, så trappan är det enda du behöver hålla koll på. Ett steg upp, och värt det.
Varför den betyder så mycket. The Dual började som rosa och blå. Det var min barndoms dilemma: en pojke klädd i blått, en flicka klädd i rosa, och inget annat svar. Gult var den version som rymde alla, färgen ingen hade gjort anspråk på, så jag gjorde den mindre självklar, och här är vi. Vänd dig åt ena hållet och den är rosa. Vänd dig åt andra hållet och den är gul. Ta en titt på Dual-kitet.
Det här ingår i lådan
Varje låda packas efter din storlek, och ullen kommer redan delad och kammad för hand, så du lägger upp maskorna samma dag den landar, inte veckan efter. Lägg till ett par stickor i 25mm om du behöver dem, eller fingerstickar du, och då behöver du ingenting annat. Och lägg till Finishing Kit om du vill ha de två saker jag skryter om för alla som orkar lyssna: en tovningsnål och en matta, för den perfekta finishen på varje trådände, och en ullkam, så att din kofta ser ny ut i många år framöver. Mönstret för din storlek, konstruktionsguiden och den 43 minuter långa videomasterclassen finns i ditt Gigante Knits-konto direkt när du köper.
Om du inte är säker på vilken som är din, skriv till mig.
Läs vidare
Det enda du ska kolla innan du köper ett kit för en grovstickad kofta
Vad som faktiskt finns i en kitlåda, och den enda frågan att ställa innan du köper något av dem.
Läs den härnäst →
